|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
Här får Du i ord och bild ta del av några av mina upplevelser i skog och mark.

Flera av illustrationerna till mina "dagboksanteckningar" är till salu. Hör av Dig om Du är intresserad så kommer närmare information om priser, format, teknik m.m..
6 juli


Sommarvila. Spaden stod på trekvart i kanten av trädgårdslandet. Driven av armkraft hade den gjort sitt för ett tag. Nu var det växtkraft som tagit över arbetet. Värme, regn och långa ljusa norrlandsnätter hade satt fart på grönskan. Det som planterats växte ikapp med ogräset. Snart var det bara handtaget på spadskaftet som stack upp bland hundkex och maskrosor. Även skatmor hade klarat av det mesta av sitt sommarjobb även om en hel del återstod. Tre ungar hade hon lyckats få fram. Det kanske hade blivit några fler om inte kråkorna lyckats ta ett par av skatäggen. Nu var skatungarna så stora att de klarade en del av försörjningen på egen hand.
Spadskaftet utgjorde en bra sittplats med uppsikt över trädgården med omgivningar. Där satt hon, sommarskatan, nästan varje morgon när jag tittade ut genom fönstret. Än så länge rådde fred mellan skatan och mig, men när de gröna jordgubbskarten om någon vecka börjar rodna kanske läget blir ett annat. Till dess får sommarfriden råda.

 

Sommarskata. Illustration till salu. Akvarell 7x11 1.200:- SÅLD
 
1 juni


Färgen på åkern utanför fönstret skiftar snabbt. När de sista snöfläckarna försvann för några veckor sedan var det den gulbruna färgen i det vissna fjolårsgräset som gällde. Så fort sol och smältvatten gjort sitt blev det allt grönare. Så med ens började det lysa av guldgult här och där i åkerkanten. Vårens första hästhovar sken som små solar mot den stora uppe på blåhimlen.När hästhovarna blommat ut var var det dags för färgbyte igen. Styvmorsviolernas blålila färg i alla tänkbara nyanser kombinerade med vitt och gult. "Viola tricolor", den trefärgade violen, blommade i år lagom till mors dag. Förutom i morsdags-buketten står en viol i vattenkoppen intill min akvarellåda och varje gång jag doppar penseln möter mig violens blå ögon. Vad kan bättre sätta färg på en ibland grå arbetsdag?

 


 
6 juni


Vårfloden hade dragit förbi. Bäverdammen hade stått emot påfrestningarna och nu var vattenståndet i Torrån konstant. Bävrarna hade lämnat ån och simmat ut i sjön där de hade gott om mat längs stränderna. För den skull var inte bäverdämmet livlöst. När jag i morse försiktigt gick längs stranden såg jag klövmärken i strandleran efter rådjur som varit ner och druckit. En mink hade också lämnat spår efter sig. Kanske var han på jakt efter någon av de grodor som just avslutat leken. En kniphona kikade oroligt ut ur en av holkarna ett stycke uppströms. Om några dagar är det dags för kläckning och knipungarna får för första gången möta det många gånger farofyllda livet utanför holkens trygghet. Några kabbelekor speglade sina gula blommor i det mörka åvattnet. En kricka kom simmande ut ur strandsnåren. Det glänste om hans grönskimrande huvud. Någonstans där inne bland buskarna låg hans hona och ruvade. Med den brunspräckliga skyddsdräkten låg hon väl skyddad och nästan omöjlig att upptäcka. Jag drog mig försiktigt därifrån, men bilden av den färggranna krickhanen följde med mig ända hem.



18 maj


Våren har svårt att bestämma sig här uppe i norr. Det är precis som om vintern tagit tag i den och bromsat dess framfart. De flesta flyttfåglarna har anlänt, men de har fått ett kyligt mottagande. De senaste dagarna har det varit mer snöflingor än flygfän i luften och flugsnapparparet, som har lagt beslag på holken i gårdsbjörken, får jobba för maten. En liten rödhake sitter och lyser med sitt röda bröst i skumrasket inne i häcken. Han är rund som en boll och det ser ut som om han fryser. För några korta stunder skingrar västvinden molnen och tillåter vårsolen lysa tillräckligt länge för att liva upp den lilla rödhaken. Han svarade med att försynt sjunga en liten strof. Det är vår!
 


 
16 april


Tidig aprilmorgon med vår i luften. En räv jagade bland tuvorna av fjolårsgräs i åkerkanten. Då och då stannade han upp, lade huvudet på sned och lyssnade. Efter höga luftsprång dök han ner i gräset. Räven kunde sin sak och han hade inga problem att ordna frukosten. Under sin jakt på åkerns sorkar kom han allt närmare ett par rådjur som också hade valt åkern som matplats den här morgonen. Rådjuren avbröt sitt betande och följde intresserat räven när han passerade alldeles intill dem. Räven var mätt och någon rådjursjakt var han inte intresserad av, åtminstone inte idag. Rådjuren kunde lugnt beta vidare.
 


 
17 augusti


Jag hade haft sällskap av råbocken ända sedan tidig gryning. Jag satt i ett jakttorn med en stenmur bakom ryggen. Muren var jaktmarksgräns och det hade någon tydligen talat om för bocken. Han gick och betade av daggvåt klöver, vilade en stund och fortsatte sedan sin frukost. Hela tiden på "fel" sida stenmuren. Han hade fina horn och i fantasin såg jag dem redan sittande på troféväggen där hemma. Efter lång väntan närmade han sig äntligen muren, men just som han skulle ta språnget över lyfte en koltrast, högljutt tjattrande, ur buskarna alldeles framför mulen på bocken. Mötet blev kort. Trasten flög åt ett håll och bocken tog aldrig det förväntade språnget till min sida utan småsprang tillbaka in i den skog han lämnat någon timme tidigare. Mätt och belåten försvann han ur min åsyn in i den lummiga grönskan. Jag klättrade ner ur tornet och vandrade hemåt. Koltrasten fanns kvar i mina tankar. Visst var han vacker, och visst sjunger han fint på våren, men varför skulle han lägga sig i min jakt just den här morgonen?
 


 
19 september



Skogen höll på att byta färg. Det låg något av guldglans över markerna. Trädens dyrbara klorofyll hade gått tillbaka in i stam och grenar och lövverket hade antagit alla olika nyanser av gult och brunt. Det var oro i markerna. Älgbrunsten pågick. Uppsparkade brunstgröpper och omkullstångade träd och buskar talade sitt tydliga språk. Sena kvällar och nätter kunde jag höra tjurarnas lockläten och ibland slammer av horn mot horn när maktkampen pågick som bäst. För det mesta får jag nöja mig med att utläsa av spåren vad som hänt, men så ibland har man turen att hamna i händelsernas centrum som den här morgonen. Tjuren såg mig aldrig. Han hade bara blick för kon. Hennes sinnen var emellertid inte lika avtrubbade som tjurens. Hon visste att jag fanns där och drog sig undan med tjuren i släptåg. Vad som hände fortsättningsvis längre in i myrskogen fick jag inte vara med om.


24 december

Hösten hade varit lång och snön hade låtit vänta på sig. Men så en dag var allt vitt. Årets kortaste dagar hade med ens blivit längre. Ute i markerna gick spårsnön att läsa som en naturens egen dagbok. Det var trängsel vid fågelbordet runt talgbollar och solrosfrön. Mesar och finkar utanför ateljéfönstret höll mig sällskap om dagarna. Ute på husknuten hängde en vit julhare och julgranen var klädd. När jag på julkvällen gick ut med hunden fick jag se ett svagt ljussken stråla ut bakom huggkubben ute på vedbacken. Där satt han, den lilla grågröna skogstomten, och samtalade med en av granngårdens katter. Jag kunde inte höra vad han sa, men när jag gick närmare reste han sig och tassade iväg in i mörkret. Jag kunde se lyktskenet försvinna in bland de snötyngda granarna uppe i Brännberget. Kvar i snön fanns bara spåren efter katten, men tomten var "spårlöst" försvunnen. GOD JUL!