|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
13 december.

Luciamorgon med brinnande ljus i vintermörkret. Bara ett par veckor kvar till jul och julförberedelserna är i full gång. Tomten har bråda tider. Han har funnits så länge jag kan minnas och han bör vara ganska gammal nu. Pensionsdags för länge sedan. Det talas mycket nu om bristen på bostäder för gamlingar. Finns det äldreboenden för alla gamla tomtar. Jag vet inte, men de kanske kommer att tvingas att stå i kö precis som vi andra gamlingar. Är det det som kallas "tomtkö". God Jul önskar tomten i Brännberget.

23 november.

Grå november hade bäddat in Brännberget med omnejd i tät dimma. Idag fanns det bara två grundfärger på naturens palett, vitt och svart med alla gråtoner där emellan. Termometern visade några minusgrader när jag tog min morgonpromenad med hunden och när dimman fick kontakt med mark, buskar och träd frös den till is. Det var omöjligt att gå tyst. I hjulspåren längs skogsvägen var leran än så länge ofrusen. Där fanns tydliga spår efter både rådjursklövar och rävtassar, men de som gjort spåren fanns säkert långt borta nu skrämda av allt oväsen jag förde bland prasslande löv och klirrande is. När jag kom hem blev det en gråsvart blyertsteckning i stället för en färgrik akvarell. Passade bättre den här grå novemberdagen. Rådjuren på skissen är en fantasiprodukt. De kanske stod där innan jag skrämde dem.

6 oktober.

Åkern var vit av frost när jag i gryningen var ute och rastade hunden. Björkarna hade dragit in sitt värdefulla klorofyll i stammarna för vinterförvaring till kommande vårs grönska. De löv som fortfarande hängde kvar var gula. En svag vind rörde om i grenverket och löv efter löv släppte sitt grepp och fladdrade som stora gula fjärilar ner mot marken. De lyste i bjärt kontrast mot de mörka hjulspåren längs skogsbilvägen. Nattkylan hade inte förmått att lägga is på vattenpölarna. En tjädertupp passerade över vägen framför mig.För några korta ögonblick fanns hans spegelbild i vattnet men i mina egna ögon stannade bilden kvar.

6 september.

Regn, regn, regn. Små bäckar stora som åar. Utan långskaftade stövlar är det omöjligt att ta sig fram över myrarna. Idag hade jag hamnat ganska långt bort på Långmyren där jag skulle tillbringa de närmaste timmarna på älgpass. Alla kläder våta på utsidan av ihållande regn och nästan lika våta på insidan av svett. Det skulle bli en kylig, råkall dag på passet. Efter någon timmes väntan kom en älgko i hårt trav rakt emot mig. Hundra meter efter kom kalven i fyrsprång. Jag hade inte hört några hundskall, men kanske var det någon av hundkarlarna som satt fart på dem. Vinden låg åt fel håll och älgarna kastade och försvann in i skogen. Minuten efteråt stod plötsligt en tjur och tittade åt mitt håll precis där kon kommit fram. Också han nåddes av vind som bar med sig människovittring och så var också han borta. Väl hemkommen fick han i stället hamna som "trofé" i akvarellblocket.

15 augusti.

Den norrländska sommaren går mot sitt slut. Morgnarna är daggvåta och i gryningen ligger dimslöjorna täta över åkern. Rådjuren kommer och hälsar på då och då. Än så länge har de gott om mat inne i skogen och ute på hyggena, men klövern borta i åkerkanten lockar. Den här morgonen var det en ensam get som var framme. Än så länge har hon inte visat av sin killing, men den finns nog där i grannskapet. När frosten så småningom fått andra grödor att vissna ner brukar de komma.

24 juni.

Midsommaraftonen bjöd på regn och gråväder. Vägen jag följde den här morgonen var våt efter regnet och full med vattenpölar. En koltrast som letade mask åt hungriga ungar blev störd av min framfart och mellanlandade på en stängselstolpe innan han flög iväg till skogs. De senaste veckornas regn och sol hade skapat en grön explosion och växtligheten längs vägkanten var enorm. Blålila midsommarblomster, gula smörblommor och rödblära svarade för färgsättningen. En liten bukett liljekonvaljer fick följa med hem och pryder nu sin plats i en vas på köksbordet.
17 juli.

Det är varmt och torrt. Både blomsterängar och potatisland skulle behöva en riktig rotblöta. Torrån som rinner nedanför vårt hus gör också skäl för namnet. Bävern har byggt en damm strax ovanför bron för att hålla ingången till hyddan under vatten och för att transportvägarna ska vara farbara, men nedströms dammen ser ån mera ut som en liten bäck. Vägslänten har dock lyckats hålla kvar en del av blomsterprakten och borsttistlarna har blivit matplatser för både insekter och fåglar. När jag tittar ut genom fönstret ser jag mörka moln som tornar upp sig i väster. Förhoppningsvis innehåller de ett efterlängtat regn.



5 maj.

Vårflod i Torrån som idag inte alls gör skäl för namnet. Snön är nu borta i skogslandet, men till fjälls är det fortfarande skidföre. Än så länge kommer rådjuren då och då på besök vid min utfodringsplats, men det dröjer inte länge förrän de hittar bättre mat ute på åkrar och hyggen. När jag gick förbi Brännmyren i morse kom rådjuren gående borta vid bäverdammen. För att komma vidare var de tvungna att korsa ån. Rådjuren är duktiga simmare och deras täta luftfyllda päls fungerar både som simdyna och isolering mot det kalla vattnet. Väl uppe på andra sidan ruskade de vattnet ur pälsen och försvann in i skogen.

22 april.

Hemsidans "naturruta" har legat nere ett tag. Andra aktiviteter har prioriterats före datorjobb. Då jag dessutom tillhör en generation som vuxit upp utan datorer och kunnandet därmed är bristfälligt finns det ett visst motstånd. Med barns och barnbarns benägna bistånd fungerar det dock hjälpligt
Spaden som blivit stående i trädgårdslandet sedan i höstas har tinat fram och om skaftet håller är det snart dags för den att vända potatislandet. Det håller i alla fall som sittplats för sädesärlorna som just anlänt. Det har varit ganska lugnt i de närmaste omgivningarna ett tag, men idag utbröt "kriget". Flugsnapparen anlände. Den lilla svartvita tuffingen har ägnat dagen åt att inspektera tomtens alla holkar och jagat bort talgoxar och blåmesar som redan bokat in sig som hyresgäster. Till och med den många gånger större hackspetten fick sig en omgång. När flugsnapparen väl har bestämt sig för vilken holk som passar bäst kommer förhoppningsvis lugnet tillbaka.

1 januari.

En smal blek och "felvänd" måne höll på att försvinna bakom berget. Precis som det gamla året var den på väg att lämna över till något nytt. Skiftbyte. Almanackan på väggen var nästan lika avlövad som björkarna utanför fönstret. Ett ensamt blad s symboliserande årets sista dag var det enda som fanns kvar. I morgon kommer det att få hjälp att försvinna. Kanske får det tillsammans med annat papper hjälpa till att tända upp i spisen i morgon bitti.

När jag några timmar senare med hund i band tog den sedvanliga promenaden runt berget höll solen på att gå upp. Inne i den snötyngda skogen var det skumt, men där skogen öppnade sig målade de första solstrålarna snön i rött och gult. Det fanns spår av skogens vilt i snön framför mig. En ekorre hade sprungit från en gran till en annan och en räv hade korsat stigen ett par gånger. Hunden vile följa efter, men idag var det inte jakt. Lite motvilligt fick hon finna sig i att göra husse sällskap i stället.

Nästan framme vid den solbelysta Brännbergsåkern passerade ett par rådjur i åkerkanten. De stannade upp som hastigast när de fick syn på oss, men försvann snabbt med långa språng in i den skyddande skogen på andra sidan åkern. Än så länge var snön lös och lätt och utgjorde inget större hinder för dem. Bilden av rådjuren mot den solfärgade snön bar jag med mig när vi vandrade vidare på vår nyårspromenad.