|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
4 december.

Adventsljusen lyser i fönstren, julskyltning, julbord, julsånger i alla radiokanaler och julklappsköpare som invaderar butikerna. Julstress trots att flera veckor återstår till jul. Min skogstomte uppe i Brännberget tar det med ro. Jag såg honom inte, men spåren i snön berättade. Han hade tagit en kaffepaus tillsammans med en av bergets rävar. Jag tror inte att rävar dricker kaffe, men han hade i alla fall hållit tomten sällskap. Hemma vid gården pågår annan servering. Tre rådjur infinner sig punktligt varje morgon ute vid foderlådan och domherrar och mesar tar för sig av solrosfrön och talgbollar. Tacksammare matgäster får man leta efter. Kanske också du har drabbats av julstressen. Gör som tomten, varva ner och ta en kaffepaus!
GOD JUL från oss uppe i Brännberget!

2 november.

November började grå som den så ofta brukar. Några lätta snöflingor försökte lätta upp höstrusket. Dimman ligger tät på morgnarna och och temperaturen håller sig runt nollstrecket. Det är halt på vägarna och tunn is täcker vattenpölarna. Ute vid fågelbordet råder full aktivitet. Solrosfrön och älgfett från jakten har lockat hit dem. En grävling lyckades riva ner älgtalgen häromnatten, men nu har jag spikat upp mer lite högre upp på björken. Den här morgonen har jag tillbringat på älgpass. Ensam, så när som på några mesar och en lavskrika. De älgar jag hade hoppats på kom aldrig där ute på den dimmiga myren. Det fick bli några fantasiälgar i akvarellblocket i stället när jag kom hem.

8 oktober.


Hösten är fortfarande mild. Det mesta av lövet hänger kvar i träden och det ska till några ordentliga frostnätter och friska vindar för att färgprakten ska hamna på marken. Jag mötte en räv här om kvällen. För en gångs skull var det jag som upptäckte först. Vinden var till min fördel och genom att härma ett par muspip lurade jag Mickel att komma nästan fram till mig. Då först insåg han sitt misstag och i långa språng försvann han in i skogen. Igår jagade jag hare. Drevet gick i vida bukter uppe i den täta skogssluttningen. Haren, som redan höll på att byta till sin vita vinterdräkt, visade inte av sig i onödan. Jag såg honom bara en gång och han är fortfarande i livet. När hunden och jag så småningom vandrade hemåt började det regna. Haren hade nog hellre sett att nederbörden kommit som snö.
10 september.

September har börjat varm. Nästan sommartemperaturer. Vår Herre har tagit fram den stora färgpaletten och håller som bäst på att byta färg på myrar och lövskogar. Gult och rött i alla tänkbara nyanser. Lingontuvorna har fått lämna ifrån sig flera hinkar av det röda guldet. Behövs till älgkött och morgongröt. Jag har suttit några dagar på älgpass och lyssnat till både hundskall och skott. Frysboxen har fått en ordentlig påfyllning. En rejäl storoxe passerade mig, men på fel sida rågången. Rätt sida för honom. Det blev en liten akvarell i stället. Just nu rör en svag vind om i gårdsbjörken och de första gula löven singlar ner mot marken.

8 augusti.

Det mesta går att teckna på, till exempel ett stycke näver. Några stormiga nätter hade fått några näversjok att lossna från en av björkarna längs min morgonpromenad. Lavklädda och vackra i all sin enkelhet. De fick följa med hem och blev så småningom underlag för ett par skisser i tusch. Sensommar håller på att gå över i tidig höst. I morse var det bara några få plusgrader och lätta dimslöjor nere över ån. Där simmade sångsvanarna med sina fyra ungar i släptåg. Från början var de fem, men en har försvunnit. Det är skördetid i markerna. Hjortronmyrarna har lyst rödgula och har fått lämna från sig några hinkar av sitt överflöd. Ligger nu i frysen för framtida behov. Nu är det blåbär och kråkbär som förvandlas till saft och sylt och så småningom är det lingonens tur. Hundpromenaderna har blivit längre. Jakttider närmar sig och kräver lite extra ork hos både husse och hund. Men än återstår kanske några sommardagar innan det är dags för hösten att ta över helt.

21 juni.

Midsommarafton. Värme och regn har satt fart på grönskan. I trädgårdslandet växer både grönsaker och ogräs. Bonden har just avslutat första höskörden och gräset ligger ute på åkern förpackat i vita plastbollar. Det går inte att vrida tiden tillbaka, men nog var det trevligare med gamla hederliga hässjor. De första trastungarna har lämnat sina bon och nere i ån har sångsvanarna fått tillökning med fem gråvita dunungar. Råbockarna har börjat muta in sina revir och getterna har killingar. Hela naturen är en enda stor barnkammare. Fram mot kvällen mulnade det på. Det ser ut att bli regn i morgon. Aftonen blev full av myggsurr och kvällens hundpromenad resulterade i ett och annat myggbett, men det hör sommaren till.

29 maj.

Maj håller på att överlämna till juni. Den första sommarmånaden. Värme tillsammans med ljus nästan dygnet runt har fått växtligheten att explodera. På några dagar kläddes lövskogen i grönt. Alla flyttfåglar har anlänt. Tornseglaren kom som vanligt sist. Striden om de olika fågelholkarna har avslutats och fred råder. De flesta fåglarna ligger på ägg. I rovfåglarnas bon finns det redan ungar. Älgkorna håller på att kalva och räven har ungar borta i stengrytet.
Den gröna färgen dominerar, men snart kommer den gula maskrostiden. Nästan lika gul som en maskros satt en dag en gulärla vid en av stenarna i röset. Ett kort besök, men en välkommen färgklick i allt det gröna.

1 maj.

Det mesta av snötäcket har med hjälp av milda vindar försvunnit upp i luften eller runnit ner i ån. Där simmar sångsvanar och knipor omkring. Svanarna håller på att iordningställa samma boplats som i fjol och kniporna konkurrerar om de holkar som finns längs ån. "Mina" råbockar som jag utfodrat under vintern hittar mat själva nu. De håller som bäst på att feja sina horn. Tussilago och blåsippor hjälps åt att färgsätta kanten av visset gräs ute vid stenröset. Sädesärlorna inspekterar takpannor och vedtravar men har tydligen inte bestämt sig än var årets bo ska byggas. Flugsnapparen har inte kommit än, så än så länge råder frid ute vid hoikarna. Han brukar ha synpunkter på hyresrätterna. Nu börjar en härlig tid. Förändringens vindar blåser.
Gammalt försvinner och nytt tar över. Pånyttfödelsens tid.

5 april.

Våren är sen i år. I fjol vid den här tiden hade både tofsvipa, stare och bofink anlänt, men än så länge låter de vänta på sig. Nätterna är kalla men på dagarna värmer solen upp det yttersta snötäcket så pass att det är skare på morgonen. I morse var den så pass stark att den till och med bar rådjuren som kom travande ner mot foderhäckens väntande frukost. Jag har fått rapporter om de första björnarna som lämnat idet, men bävrarna nere vid ån har inget öppet vatten att simma i än. Det är bara alldeles nedanför dammen som det finns en liten vak.Något som uppskattas av strömstaren.En liten svartvit vinterbadare som dyker ner i det kalla vattnet i jakt på sländlarver och annat ätbart.

6 mars.

Fyra skator svarar för vakthållning och renhållning på och runt gården. Fiskrens och matrester som kastas ut försvinner omgående. Det som inte äts upp direkt gömmer skatorna för framtida måltider. Räven, som då och då visar sig även dagtid, skälls ut efter noter och likaså grannens katt. Jag slipper utskällning, kanske som ett litet bevis på att de uppskattar min matning. Ibland kommer hermelinen på besök. En effektiv liten sork -och musjägare. Han är alltid välkommen, men skatorna tycker inte så. Så fort han dyker upp slår skatorna larm. Han verkar emellertid vara ganska oberörd av den utskällning skatorna ger honom och fortsätter sin jakt runt vedbod och uthus.

1 Februari.

Årets andra månad har börjat med sol och kyla. Det gnistrar i iskristallerna på snön. Ett par korpar hänger i luften ovanför Brännberget. Spanande efter något ätbart. Lon passerade genom berget häromdagen, men den här gången klarade sig rådjuren. Ute i en av gårdsbjörkarna har jag ett sällsynt besök av ett par stjärtmesar. Första gången jag ser dem här hemma. Så gott som varje morgon går jag runt berget med hunden. Så även den här dagen. Ett par älgar hade gått före mig under natten. Sälgbuskar och ungtallar hade gett dem mat. Ett par tallkronor hade varit matplats för en annan tallbarsätare, tjädern. Jag såg inte tuppen, men nedfallna barr och spillning under tallen berättade att han varit där.

5 januari.

Det nya året har gått in med snö och kalla vindar. Det är trängsel ute vid fågelbordet redan innan det blivit ordentligt ljust och rådjuren står uppe i skogskanten och väntar på att jag ska komma ut och fylla på foderlådan med pellets och hö. De är sex stycken men ryktet om var det finns mat brukar sprida sig så skaran kommer förmodligen att utökas med tiden. Lon, som redan har besökt berget ett par gånger, kommer kanske att gallra bland matgästerna, men hon ska ju också äta. Till fjälls är det stormvarning. Fjällriporna, överlevnadsspecialisterna, har ingen som matar dem. De får hålla till godo med knoppar från de dvärgbjörkar som sticker upp ur snön.