|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
13 december.

Efter en kort snörik "vinter" i slutet av oktober är ingenting sig likt. Regn, vind, is och skare. Vårflod där det egentligen skulle vara istäckta sjöar och vattendrag. I stället för att ligga i ide är björnarna uppe och lufsar och äter upptinade lingon på hyggena och en del vårblommor har lurats till blomning i alldeles fel tid.
Just hemkommen från en resa bland kaktusar och prärievargar i Arizonas öknar förväntade jag mig snötäckta granar och rimfrostklädda björkar, men möttes i stället av ett vinterlandskap i vårskrud. Det enda riktigt vita den här dagen var Lucians vita särk och pälsen hos haren uppe i berget. I höjdlägena hade inte de milda vindarna lyckats smälta riktigt all snö och där någonstans inne i skogsdunklet satt den lilla grå skogstomten och samtalade med haren. Båda två hade de samma önskan, vit mjuk julesnö. Det är inte bara vi människor som pratar väder. GOD JUL!


18 oktober

Friska västliga vindar hade börjat klä av träden dess färgprakt. Det var löv i luften överallt sakta singlande ner mot marken. En del av löven hade landat i bäcken jag hade framför mig. Det porlande vattnet grep tag i dem och gav dem en virvlande färd utför bäcken. Där bäcken smalnade av lyckades jag hoppa över till andra sidan och en stund senare satt jag på "Bäckpasset". Det var älgjaktstider och här var det meningen att jag skulle tillbringa de närmaste timmarna i väntan på att hundkarl och hund, kryssande mot vinden, skulle söka av markerna framför mig. Fanns det älgar inne så kanske de skulle ta vägen förbi mitt pass. Det hade hänt förr, just här på "Bäckpasset", men för det mesta hade de smitit ut åt annat håll. Ensam på en stubbe i skogen, men ändå inte ensam. Ögon som ser, öron som hör och nosar som känner hos en mängd varelser runt omkring. Ibland ger de sig till känna, men inte alltid. Just den här lite grå höstdagen var det en liten flock lavskrikor som höll mig sällskap. Några bitar av ryggsäckens smörgåsar höll dem kvar hos mig. Ett par förväntansfulla korpar seglade högt ovanför mig och trastflockar passerade med jämna mellanrum på väg söderut.
Hundskall långt borta fick mig att avbryta fågelmatningen. Skall igen, den här gången betydligt närmare. Jägaren vaknade till liv, uppmärksamheten skärptes, hjärtat började slå lite fortare och kylan som nyss krypit in på kroppen var med ens borta. Klafsande steg, ljudet av tunga kroppar som banade sig väg genom den täta myrskogen, grenas som knäcktes, plasket när bäcken passerades och så mer hundskall.
Älgkon som kom först ökade farten när hon passerade mina spår. Tjuren som kom strax bakom hade den gråvita jämthunden alldeles vid sidan om sig.
En stund senare tvättade jag händerna i bäcken. Vattnet blev rött. En bit därifrån stod hunden och ryckte älgragg. Det var höst.


11 september.

Sommaren har gått och det har blivit höst. Utställningar, illustrationsjobb, resor och en mängd arbete hemmavid har gjort att "naturrutan" inte uppdaterats på ett tag. Den senaste veckan har ägnats åt älgjakt och det har blivit älgar både i frysboxen och i akvarellblocket. Starrmyrar och björkskog har börjat skifta färg och det är snart mer gult än grönt. Den torra sommaren har bidragit till den snabba färgväxlingen. Naturmålarkollegan Göran Löfwing har varit min jaktgäst och det har verkligen varit jakt med både bössa och pensel. Dagarna på älgpasset och kvällarna vid akvarellblocken hemma i ateljén. Ungtjuren på illustrationen var en av älgarna som passerade revy.


14 juni.

Maskrosornas gula håller på att ta över det gräsgröna på Ivans åker. Nästan dagligen passerar rådjur över åkern. Bockarna har mutat in sina revir och markerat gränserna med fejning på buskar och träd och sparkar i mossan. En av bockarna har sin revirgräns i skogskanten utanför mitt fönster. Jag har sett honom många gånger. Hornen är långa men smala. Getterna har inte visat sig lika ofta. De har viktigare saker för sig. Det börjar finnas killingar ute i markerna. Men så ikväll kom geten fram borta i åkerkanten. Gräset var nu så långt att det för det mesta dolde geten helt. Det mesta av vinterpälsen var nu borta och hon lyste varmt rödbrun i kvällssolen. Genom kikaren kunde jag se att kvällsmaten bestod av maskrosor. Hon verkade orolig och hade det mesta av sin uppmärksamhet riktad in mot skogen. Måltiden blev inte lång. Hon drog sig tillbaka in skogsdunklet. Kanske till väntande killingar som också var hungriga.


4 maj.

Flugsnapparen anlände punktligt, bara en dag senare än ifjol. Det första han gjorde var att inventera holkförrådet. Trots att några nya holkar tillkommit, valde han att lägga beslag på samma gamla lavklädda holk som i fjol. Den holken hade även talgoxen tänkt bo i, men fick finna sig i att bli bortjagad. När det gäller bostadskön har tydligen flugsnapparen företräde. Från mitt arbetsrum kan jag se hans holk och hur han fredar sitt revir för inkräktare. När jag tar mina dagliga hundpromenader förbi får också jag finna mig i att utsättas för hans försök till avvisning. Det hjälper inte att jag försöker tala om för honom att jag redan har min bostadsfråga löst. Om några dagar kommer honan och då blir det inflyttning.


19 april.

Det händer, men det händer sällan att en räv lyckas ta en skata. Om det händer, som i det här fallet, får inte räven räkna med någon större matro. Han blir utskälld efter noter och den enträgna uppvaktningen upphör inte förrän måltiden är avslutad och en bra stund efteråt. Räven kommer förmodligen att tänka sig för innan han åter ger sig ut på skatjakt.


6 april.

Våren hade kommit av sig. Barmarksfläckarna hade täckts av några decimeter nysnö. Det var vinter igen. Skatparet ute i gårdsbjörken såg bekymrade ut. De hade kommit en god bit på väg med sitt bobygge, men nu hade det avstannat. Bomaterialet på marken låg översnöat och flygturerna för att hitta byggnadsvirke blev allt längre. Om en månad skulle det vara dags för inflyttning och äggläggning, men med gemensamma krafter skulle säkert boet vara klart i tid.



11 april.



Dagsmeja och takdropp. Snöslask och stövelföre. Vårsolen har trollat fram fläckar av barmark vilket tacksamt noteras av traktens rådjur. Bockarnas horn har nästan vuxit färdigt, men är fortfarande i bast. I kvällningen kommer de ut på åkern för att se vad barmarksfläckarna har att erbjuda. Vårluften är fuktig och i skymningen rullar dimman in över rådjuren.
14 mars.

På nätterna kan jag höra rävarnas hesa skall uppe i berget och varje morgon finns det nya spår i snön. Rävarna har följts åt, två och två. Det är parningstid. Hanarna har markerat sina revir och det luktar fränt av rävpiss. Det är bara ett par veckor kvar till vårdagjämning. Rävarna som hittills bara varit i farten under dygnets mörka timmar är nu tvungna att visa av sig även när det är ljust. Nu är de tvungna att passera skogsdungen i strandkanten fullt synliga. Det har gått bra hittills i skydd av mörkret, men inte nu längre. Där har redan skatparet börjat bygga sitt bo uppe i en tät gran och Mickel får finna sig i att bli ordentligt utskälld varje gång han visar sig i närheten. I morse när han letade sork bland starrtuvorna i sjökanten var skatan så närgången att han till slut fick nog och försvann in i den skyddande skogen.


1 mars.

"Det var en gång en skog." Det kan vara en lämplig rubrik över mina funderingar när jag stod och tittade ut över hygget. Vintern hade hittills varit ovanligt snöfattig och snön kunde inte dölja stubbar och avverkningrester. Uppe på hyggeskrönet, i skarp kontrast mot horisonten, stod en älg och tittade på mig. Älgen och jag talar inte samma språk, men ändå tyckte jag mig kunna höra älgens fråga: "Var är min skog?" Även om vi hade kunnart tala med varandra så tror jag inte att älgen skulle ha förstått, än mindre accepterat, mina förklaringar. Jag såg älgen försvinna bakom krönet, förhoppningsvis på väg till områden dit avverkningsmaskinerna ännu inte nått.


17 januari.

Månen som hade varit full ett tag höll nu på att "nyktra till" och var bara halv. Omslag i vädret med hårda vindar och snödrev. Snöflingorna som vanligtvis faller uppifrån och nedåt drev nu vågrätt i vinden. Mesar och finkar trängdes ute vid fågelbordet. Det behövdes mycket energitillskott för att överleva en bister vinter. Så en dag small det till i fönsterrutan. Snöyran hade skymt sikten för en domherre som flugit rätt in i glaset. Omtöcknad och vimmelkantig lyckades han flaxa upp i björken utanför fönstret, men hade stora problem att hålla sig kvar. Sedan gick allt mycket fort. Ur tomma intet dök plötsligt en liten grå varelse upp. Sparvugglan, som tydligen hade haft fågelbordet under uppsikt, såg nu sin chans. Domherren blev ett lätt byte. De tumlade runt i luften och landade på snön alldeles utanför fönstret. Ugglan var hungrig och började direkt att plocka röda dun från domherrebröstet för att komma åt det varma köttet. För några korta sekunder möttes våra blickar. De små gula ögonen hade sett mig i fönstret och ugglan som ville ha matro försvann in i snöyran med sitt byte i klorna. En grop i snön och några dun som seglade omkring i vinden var det enda som påminde om vad som nyss hänt. Den enes död, den andres bröd.