|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
7 december.

Stora vita flingor dansade runt i utelampans sken. En dans som fortsatte hela natten. På morgonen var allt nedbäddat i djup kall vit snö. Höst hade över en natt förvandlats till vinter. Snötäcket var helt orört. Varken tassar eller klövar hade hunnit rita upp sina mönster i snön. Det kändes nästan fel att med plog och snöskyffel bryta sönder den vita ytan. Snön fortsatte att falla och något dygn senare nådde snön över knäna när hunden och jag pulsade iväg på vår morgonpromenad. Vi korsade ett rävspår uppe i skogskanten och inne i granskogen där snön inte låg lika djup hade ett par rådjur betat av blåbärsriset.
Någonstans i grannskapet ligger kanske björnen och sover, nedsnöad under en tät gran eller ingrävd i någon gammal myrstack. Han brukar ha sitt ide i något av bergen hemmavid. Genom sin vintersömn rymmer han bort från snö och kyla och lämnar de bekymren åt skogens övriga innevånare. Väckarklockan har han ställt på mitten av april om han inte blir väckt tidigare av någon som kommer vandrande allt för nära idet. Kanske blir det Tomten som råkar väcka honom. Han har också sitt tillhåll någonstans uppe i Brännberget. Om julklappsleverensen blir försenad i år så vet du vad det beror på. GOD JUL!


7 november.

Grå november, dyster och vemodig tycker en del. Själv tycker jag om november. En månad när höst och vinter kämpar om herraväldet. När den svartvita färgskalan med alla gråtoner försöker släcka det sista av höstens färgprakt. Tystnad, stillhet och stunder av eftertanke. Markerna och de som lever där förbereder sig inför vintern. Räven som jag mötte häromdagen hade redan tagit på sig sin täta vinterpäls. Vi möttes alldeles vid grindhålet. En plats där säker många möten gjorts både människor och djur emellan. Vattenpölarna på skogsvägen var täckta av is och rimfrost. Han satt och tittade på mig en stund innan han vände om och tog samma väg tillbaka som han kommit.
När jag skriver det här ligger en ny hund vid mina fötter. Ett par mörkbruna ögon följer mina förehavanden och när jag pratar med henne viftar hon på svansen. Ordningen är återställd igen.


23 oktober.

Arbetet med hemsidan har legat nere ett tag. Andra uppgifter har fått förtur. Illustrationsuppgrag, beställningar och så naturligtvis stunder av "fritt måleri" där händelserna ute i naturen varit uppdragsgivare. Desutom var jag tvungen för ett tag sedan att ta den sista tunga promenaden ttill skogen med min fyrbente kompis och jaktkamrat. Han jagar nu i de marker som brukar kallas "sälla". En sådan händelse lägger naturligtvis sordin på skaparlusten. Inom kort finns det emellertid en ny hund här hemma och ordningen är återställd.

Första snön försökte klä höstmarkerna i vitt, men lyckades inte helt. Ofrusen mark och milda vindar tillät inte vintern att ta över. Vintern fick vänta ett tag. Den hare jag stötte upp häromdagen hade nog gärna sett att marken varit snötäckt. Han hade fått sin vita vinterpäls några veckor för tidigt, något han själv inte kunnat göra något åt. Det styrdes av naturens egen klocka som i sin tur hade att rätta sig efter dagarnas längd och mängden ljus. Jag kunde följa hans väg som vita blänk bland trästammarna allt längre bort. Den täta skogen gav honom till slut det skydd han så väl behövde och snart hade han nog hittat en ny daglega.


11 augusti.

Sommaren har varit varm och torr. Markerna har längtat efter vatten och just idag öppnades skyarna. När regnet upphörde fram mot kvällen torkades en nyduschad skog av en mild sensommarvind. Råbocken lämnade sin daglega, ruskade regnet ur pälsen och gav sig iväg längs stigen mot klövervallen där han också hade sin get. Brunsten var över och bocken var trött. Han hade haft fullt upp med att hålla andra bockar borta från sitt revir och jakten hade gått uppe i berget. Nu hade han fört sina arvsanlag vidare och tillvaron hade blivit betydligt lugnare. Den här kvällen hade bocken och jag förlagt vår kvällspromenad till samma stig och bakom en krök möttes vi. Mötet blev som det ofta blir när människa möter vilt, kort. Några få sekunder stod vi och tittade på varandra innan han vände om och försvann. Glimtar av varmt rödbrun päls inne i sommargrönskan var det sista jag såg av honom.


2 juni.

Hatade av många men älskade av ännu fler. Maskrosorna, försommarens gula solar. I ena hörnet av åkern stod en råbock med en maskrosstjälk hängande i mungipan och i andra åkerkanten satt en hare och tuggade i sig några späda maskrosblad. Vinterns och vårens magra diet hade nu bytts ut mot ett dignande grönsaksbord. Tusentals gula maskrossolar sken ikapp med den stora uppe på blåhimlen. När den försvann bakom horisonten stängde maskrosorna sina kalkar och åkern låg grön igen.
Jag satt med mitt akvarellblock i sluttningen ner mot sjön. En orolig storspov kretsade ovanför mitt huvud, men lugnade snart ner sig. Trastar med näbben full med mask flög i skytteltrafik mellan åkern och ungarna inne i skogen och i väster gol en gök. Ängen var mer gul än grön. Maskrosornas tid. Om någon månad skulle de gula rosorna förvandlas till vita bollar av frön som skulle spridas för vinden, men än så länge hade maskrosorna åkern i sitt grepp.
Maskrosorna på mitt akvarellpapper lyckades aldrig lysa lika starkt som de äkta. Så fort akvarellfärgens vatten torkade i solen försvann lystern. De var bara att prova på nytt, om och om igen. I morgon kanske jag sitter där igen med mera gult i penseln.


9 maj.

Vårmarkerna sjuder av liv. Det mesta av snön är borta och ljus och värme ger naturen nya färger och former som skiftar från dag till dag. Igår kväll satt jag med mitt skissblock och tittade på ett par harar. En kärlekskrank hane som fortfarande hade det mesta av sin vita vinterdräkt på sig uppvaktade sin hona. För hennes del var det nu bra att synas så lite som möjligt och hon hade redan bytt om till grått. Någonstans där inne bland buskarna fanns hennes små ungar. Ett par korpar svävade ovanför mig och alldeles nyss sprang en räv över vägen. Harungarna lever i en farlig värld och de går en oviss framtid till mötes. Jag önskade dem lycka till innan jag lämnade grannskapet.




18 april.

Vårens stora kör utökades med nya stämmor i takt med flyttfåglarna återkomst. Igår kväll satt jag vid en liten skogstjärn och tittade på ett par bävrar som simmade omkring i den vak av öppet vatten som bildats utanför hyddan. En av dem gick upp på land och hämtade en liten sälgkvist som snabbt befriades från bark. En vindpust i nacken avslöjade min närvaro och med ett plask dök bävrarna och var borta. Hela kvällen hade jag haft ljuv musik i öronen. Från granarna bakom min rygg rann en flod av toner ut i vårluften, omöjliga att beskriva i ord. Rätt som det var satt den lille virtuosen tillika kompositören i en buske alldeles framför mig. Jag såg hur det sista kvällsljuset lyste i rödhakens roströdgula bröst. Lika snabbt som han kom var han borta. Om han själv för en ganska tillbakadragen och anonym tillvaro är det det minsta man kan säga om hans sång.




14 april.

Det var luftakrobatik av högsta nivå ute över stubbåkern. Viporna höll flyguppvisning. Det verkade som om de var glada över att få återkomma till sitt häckningsland. Ett par av dem landade framför mig och tog en kort paus i flygandet. Vårsolen som höll på att smälta den sista snön fick de till synes svartvita fåglarna att skimra i alla tänkbara färger.




12 april.

Aprilvädret hade en tid verkligen gjort skäl för sitt rykte. Soldagar med takdropp, dagsmeja och nätter med hård skare växlade snabbt till ymnigt snöfall och stormar som knäckte träd och rensade skogarna från allt löst. De första viporna kom som vanligt allt för tidigt och hade tvingats vända om. En kväll när jag satt med mitt skissblock och tittade på en nyss uppvaknad björn som låg och åt av ett kadaver han hittat i skogen, kom årets första trana seglande. Efter att förgäves ha letat efter någon barmarksfläck landade hon nere på sjön där isen fortfarande låg tjock. Dagarna gick och vårluften fylldes av allt fler röster. Snösmältningen satte igång på allvar och när jag en tidig disig morgon besökte tjäderspelplatsen spelade tuppen duett med det porlande vattnet i bäcken intill. Just den här morgonen var han ensam herre på täppan och gjorde vad han kunde för att imponera på ett par hönor som verkade måttligt intresserade av hans uppvaktning. Utan att skrämma smög jag därifrån och vandrade vidare in i den vår som just börjat på allvar.




11 mars.


Det är inte lång tid kvar till vårdagjämningen. Det ljus och den värme som solen ger gör livet lite lättare för fjällriporna. Dekorativt vita satt de i kontrast mot de mörka kartlavsklädda stenarna. För att klara sig i den karga högfjällszonen måste man vara något av överlevnadskonstnär och det är fjällripan. Intill stenarna hade fjällvinden blåst fram några små kvistar dvärgbjörksris och riptuppen gick och plockade i sig av björkknopparna.


6 februari.

Kylan höll skogshöjderna i sitt grepp. Snövit granskog bildade en taggig horisont mot en stålgrå himmel. Tjädertupparna, som tillbringat natten nedgrävda i snön för att komma undan den bistra kylan, satt nu och intog sin frostiga tallbarrsfrukost. Vaksamt registrerade de allt från sin upphöjda utsiktsplats. De hade upptäckt mig för länge sedan där jag kom skidande längs myrkanten. Det hjälpte inte att jag var vitklädd. Ute på myren höll några renar på att sparka sig genom snötäcket för att hitta något ätbart. De var mycket närmare tjädrarna än vad jag var, men de betraktades tydligen som ofarliga. Efter att ha studerat tupparna en stund svängde jag tillbaka in i skogen ur synhåll för dem. Jag unnade dem en stunds matro. De skulle säkert behöva det extra energitillskott tallbarren gav dem. Februaridagen var kall.


12 januari.

Torrån slingrade sig fram som ett svart band genom ett vintrigt landskap. Ån blev smalare och smalare för varje kallnatt och kantades av is. Räv och utter hade trafikerat åisen den här natten, men älgarna som också rört sig bland videbuskarna längs ån höll sig än så länge på fast mark. Solen höll just på att gå upp och satte färg på vattnet i ån. Älgarna som hörde knarrandet under mina skidor drog sig in i skogen men skulle säkert återuppta sin frukost bland videt bara jag försvunnit.


31 januari.

Som vanligt hade haren gjort vad han kunde för att försvåra för en eventuell förföljare. Dubbla spårlöpor och långa avhopp. Jag tror inte att haren egentligen tänkt på vad han gjort och varför. Ett beteende som förmodligen fanns någonstans i generna. Med några år på nacken hade hunden lärt sig hur han skulle reda ut den trassliga spårhärvan och haren som tänkt tillbringa dagen i lugn och ro i sin lega var nu på benen igen med en skällande förföljare efter sig. Snön låg djup och lös och haren skaffade sig snart ett ordentligt försprång. Lätt i kroppen och försedd med stora breda tassar var han specialist att ta sig fram i lössnön. Han behövde inte anstränga sig för att hålla undan för hunden. Det snöade fortfarande ymnigt. Stora vita flingor dalade sakta mot marken. Rätt som det var kom haren tassande längs skidspåret. Lika vit som snön var han. Jag tror inte att han såg mig. Jag var lika nedsnöad som träden runt omkring mig. Någon minut senare kom hunden och drevet försvann in i skogen. Så småningom hade haren lyckats lura bort hunden ordentligt och jag kopplade. Med bilden av den vintervita haren kvar på näthinnan skidade vi hemåt. Väl hemma kom den här lilla akvarellen till. Idag var det jakt med penna och pensel i stället för med bössan.