|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
December.

De flesta tomtar är röda till färgen. Dessutom är de storväxta, ofta överviktiga och doftar glögg. Synar man dem lite närmare heter de egentligen Nilsson, Andersson eller Lundkvist. För det mesta uppenbarar de sig på julafton. Far i huset missar som regel deras besök eftersom han just då är ute för att köpa kvällstidningen. Tomten lämnar efter sig vettskrämda småbarn, belåtet skrockande mostrar och fastrar och någon gång glada gåvomottagare.

Tomtarna i min föreställningsvärld är små grå naturnära varelser så långt ifrån de röda varuhustomtarna man kan komma. De är vänligt sinnade, men visar sig inte för vem som helst. Storleken kan variera något. De bär för det mesta på en ljuslykta för att lysa upp vägen både för sig själva och för de djur de ofta har i sällskap. En sak har de alla gemensamt. De lämnar aldrig några spår efter sig, inte ens i den bästa spårsnö. Årets tomte har tagit sin tillflykt till en av gårdens holkar för att få lite skydd och värme i den kalla vinternatten.



15 november.

Jag stod på pass intill en gammal kärrväg och lyssnade på hunden som drev långt borta. En tät gran gav lite lä för vinden och gjorde mig själv lite mer osynlig för eventuella villebråd. En liten rödhake hoppade omkring inne bland grangrenarna och betraktade mig tydligen som ett träd bland alla andra där jag stod och tryckte i min gröna jägarkostym. Jag hade min uppmärksamhet riktad mot rödhaken så pass att jag nästan inte hann se rådjuren som just smet över vägen. Någon minut senare kom hunden drivande. När hon korsade mina spår tyckte hon tydligen att hon gjort sitt för idag och letade på mig där jag stod bakom granen.. När jag böjde mig fram för att koppla hunden flög rödhaken. Något rådjur hade jag inte med mig hem den här gången, endast på bild tillsammans med en liten rödhake.


7 oktober.

Några frostnätter och de första höststormarna hade hjälpts åt att klä av lövträden deras färgprakt. Löven virvlade omkring i luften som stora olikfärgade snöflingor och lade sig till slut till ro i lä bakom buskar och stenar. En svart koltrast hoppade omkring bland de gula poppellöven i jakt på något ätbart. Ett ensamt äpple som blåst ner ur trädet bev hans frukost och fick samtidigt ge energi till den förestående flyttningen bort från en annalkande vinter.


1 augusti.

Jag har alltid fascinerats av möten mellan olika djur ute i naturen och djurens förmåga att skilja mellan vän och fiende. Att jag själv i deras ögon för det mesta betraktas som fiende får jag leva med. Jag har sett hur bävrar och änder simmat intill varandra nere i ån utan att bry sig, men när minken kommit simmande har änderna flugit direkt. En annan gång när jag satt och gjorde skisser av en råbock som gick och betade i sommargrönskan framför mig flög en liten sävsparv upp och satte sig alldeles framför nosen på bocken utan att de tog någon som helst notis om varandra. En dag i början av augusti när jag befann mig i blåbärsskogen kom en hare tassande i hyggeskanten. En liten rödhake flaxade upp ur riset och satte sig på en stubbe i harens färdväg. Haren stannade upp och tittade på rödhaken ett ögonblick innan han skuttade vidare. Jag hörde inte, men jag inbillade mig att de hejade på varandra. Rödhaken satt kvar på stubben och såg haren försvinna in i skogen.


17 juli.

Gamla mossklädda stubbar berättade att man en gång avverkat i den här skogen. Inget kalhygge utan bara ett träd här och där. I en glänta låg resterna av en timmerkoja. Taket hade för länge sedan rasat in, men skorstensmuren av flata skifferplattor stod fortfarande kvar. Inredningen var delvis täckt av mossa och ris. Ett par rostiga sågblad, en trasig fotogenlykta och några tomma konservburkar låg bland stockarna och utanför kojväggen hittade jag en sotig kaffepanna i blåbärsriset. Den hade med sitt innehåll säkert släckt kaffetörsten hos mången skogsarbetare genom åren. Nu var det bara en talgoxe som visade den intresse, förmodligen på jakt efter annat än kaffe. Jag borstade bort det mesta av sotet och stoppade pannan i ryggsäcken. Fylld med en bukett ängsblommor pryder den nu sin plats hemma i min målarareljé.


20 juni.

Midsommarafton. Min morgonvandring i sommargrönskan inramades med myggsurr och ett avlägset åskmuller. Värme och regn tillsammans med ljusa norrlandsnätter hade skapat en växtkraft utan like. Framför mig till hälften dold i gräset låg en gammal rostig hink. En sädesärla flög oroligt runt omkring mig i ett försök att locka mig därifrån. Hon hade valt hinken som boplats och utnyttjade den rostiga plåten som skydd mot både oväder och insyn.
Hinken hade fått en ny uppgift. Många olika händer hade tidigare burit hinken fylld med de mest skiftande innehåll. Potatis, bär, äpplen eller svalkande vatten åt en törstig häst varma slåtterdagar. Nu var den tagen ur tjänst, överlämnad åt naturen. Sädesärlan tackade och tog emot. Jag gick därifrån och lät ärlan i lugn och ro ägna sig åt sina ungar under den roströda plåten.


22 maj.

Där det lutar åt norr kommer våren senare. Där vänder naturen ryggen mot solen en stor del av dygnet. På andra sidan höjderna börjar det redan knoppas i björkarna och på den motsatta håller just hästhovarna på att bryta sig upp genom vårmarken. Det är inte så noga när de kommer, huvudsaken att de kommer. De är alltid välkomna!


7 maj.

Med vårvärmen kom flyttfåglarna. Fler och fler. Den ena nya stämman efter den andra stämde in i fågelsången. Nere i ån höll kniporna på med sitt parningsspel och kniphanarna försökte överglänsa varandra i arbetet med att imponera på honorna. I ett busksnår med lavklädda grenar intill ån satt en nyanländ sävsparv och såg på uppvisningen.


1 maj.

Bara för några dagar sedan låg snötäcket tjockt ute på åkern. Det var bara längst bort i skogskanten som det bildats några barmarksfläckar. Men så kom sydliga vindar med tjugo plusgrader och på några dagar smälte det mesta av snön bort. Smältvattnet förvandlade snabbt Torrån till en mindre älv och ovanför bäverdämmet låg hela Brännmyren under vatten. Vågor av flyttfåglar vällde in. Färggranna bergfinkar städade upp bland fröresterna under fågelbordet tillsammans med bofinkar och gulsparvar. Rödhakar sjöng i skymningen från grantopparna och en rödstjärt satt på en lavkvist ute vid stenröset. Den första flugsnapparen hade anlänt och höll som vanligt på med att inspektera holkar och jaga bort de mesar som redan höll på att flytta in. Ett par sångsvanar simmade omkring nere i ån utanför bäverhyddan och tittade upp mot några tranor som var på väg norrut. Nu börjar den explosion i naturen som kallas norrlandsvår!


21 april.

Förr i tiden räknade man antalet "rökar" för att se hur många gårdar som var bebodda i en by. I den bygd där jag bor blir det för varje år allt färre eldstäder där någon gör upp eld. Nu är det kajorna som tagit över skorstenarna och täpper igen rökgångarna med sina bon. När de gamla husen till slut rasar ihop är det oftast bara skorstensmuren som står upprätt. Jag åkte förbi ett av de gamla husen igår. Ett av traktens många kajpar hade lagt beslag på skorstenen och samtidigt som de satt och värmde sig i vårvintersolen vaktade de noga sitt inmutade revir. En gedigen enrummare i tegel med milsvid utsikt över skog och fjäll var väl värd att försvara.


16 april.

Termometern visade på tio minus i morse. Björkkvistarna var vitpudrade efter ett lätt snöfall. En talgoxe satt och värmde sig i de första bleka solstrålarna. Skaren på snön var så stark att den bar rådjuren som just kom ner ur skogen för att inta första frukost i foderhäcken. Himlen var blå och förhoppningsvis kommer solen att krympa snötäcket någon centimeter innan dagens slut.


14 april.

Snön håller på att försvinna. Det är takdropp i björnidena och många yrvakna och hungriga björnar lufsar omkring i skogarna och letar något ätbart. Flyttfåglarna anländer en efter en. En del stannar kvar och andra vänder om i väntan på mer barmark. Ute på Orrflon har en del myrtuvor tinat fram och blåsvarta tuppar duellerar med varandra. Vårluften fylls av deras bubblande spel och vintern måste, om än motvilligt, lämna plats för våren


1 mars.

Snön ligger bitvis mer än meterdjup. Tillsammans med kyla skapar vintern en tuff miljö för det vilda. För att få en behagligare vinternatt hade orrtupparna grävt ner sig i snön. Räven, som egentligen var ute på sorkjakt, kände vittringen av fåglarna och spåren i snön visade hur han med ett språng landat han mitt inne i orrflocken. Vad han inte räknat med var att de tänkta stekarna hade vingar och den här gången fick Mickel inte en fjäder. Eftersom jag inte var på plats när det hände är den oljemålning som kom till en ren rekonstruktion efter vad spåren i snön berättat.


7 februari.

Det var gott om bär i markerna i höstas. Lingon, blåbär och hjortron. När jag gick omkring med min bärhink fick jag också se att det var gott om andra bärplockare, bevingade sådana. Bullrande uppflog av gråspräckliga järpar och tunga vingslag och knäckta kvistar när bärtunga tjädertuppar tog till flykten. Nu när jag en snötyngd februaridag skidade fram i samma marker var det tyst och fågeltomt. Ropet från en nyfiken korp som svävade högt ovanför mig var det enda som bröt tystnaden. Tjädrarna hade bytt föda och matplats och flyttat upp en våning från mark till talltopparnas barrdiet. Steget från söta välsmakande blåbär till beska terpentinsmakande tallbarr är stort, åtminstone tyckte jag det efter att ha tuggat en stund och spottat ut ett grönt barr. För tjädern innebar tallkronan även en utmärkt utsiktsplats. Högt uppe i åsen hittade jag till slut en tupp som med sträckt hals markerade att han för länge sedan upptäckt mig. I ett moln av nedrasande snö kastade han sig ut i luften och seglade bort ur min åsyn till andra tallar där han slapp få matron störd av närgångna skidåkare.


1 februari.

Utanför mitt ateljéfönster finns ett stenröse ute på åkern. Ett resultat av generationers odlarmöda. Röset är omgivet av en krans med hallonris och björkar och bidar en liten ö mitt ute i odlingslandskapet. De senaste dagarnas snöfall har dolt det mesta av stenhögen och bara de största stenblocken syns. Nästan varje natt har räven ärende till stenröset i jakt på sorkar och möss. Spåren i snön talar sitt tydliga språk. Någon gång när hungern är för stor dyker Mickel upp även i fullt dagsljus för att få en sen frukost innan han söker sig upp till sin daglega någonstans i Brännberget.


15 januari.

Det har vänt och vi går mot ljusare tider. Än så länge märker jag inte så mycket av det och det är fortfarande mörkt ute när jag börjar dagens arbete i ateljén. Snötäcket där ute försöker lysa upp vintermörkret och lyckas till en del, i alla fall tillräckligt för att de första matgästerna ska hitta till fågelbordet. Ju kallare det är desto tidigare anländer de. Jag inbillar mig att de talgbollar, nötter och solrosfrön jag ger dem bidrar till att de lyckas ta sig igenom den flaskhals som vintern innebär. Samtidigt som jag ger dem hjälp får jag så mycket tillbaka i form av sällskap, upplevelser, motiv och välkomna pauser i arbetet. Just den här morgonen är det talgoxarna som är först på plats. Sämjan ute vid fågelbordet är inte alltid den bästa och det är ofta slagsmål om godbitarna. Det gäller bara för mig att som deras tillfälliga husbonde se till att maten räcker för alla, och det gör jag gärna.