|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
11 december.

Julen närmar sig och det är mycket som ska hinnas med. Julklappsköp, julmaten ska förberedas, granen ska huggas och det kanske behövs lite städning. I år kommer det inte att hänga en vit julhare ute på husknuten som brukligt är. Det är ont om hare i år och de som finns kvar får fortsätta att hoppa omkring i vinterskogen. Det har varit snöfattigt här uppe i norr och mer is än snö på vägarna. Kommer det inte ordentligt med snö så får nog tomten åka skridskor i stället för släde i år. EN GOD JUL önskar Göran och Naturgalleriet uppe i Brännberget!

5 december.

December har börjat med vita kläder. Inte lika tjocka som vanligt, men det är i alla fall vitt ute och höstmörkret är inte längre lika mörkt. Det går att läsa nattens händelser i spårsnön och just den här natten är det Mickel som svarat för de flesta spårstämplarna. Han hade jagat sork bland de nersnöade grästuvorna i kanten av Ivans åker. Han upptäckte mig på långt håll och försvann i långa språng uppför Brännberget.

10 november.

Snön hade kommit och snön hade gått. Den låg bara kvar längs skogsvägen och fläckvis inne i skogen. Jag hade tagit en promenad med hunden den här grå novemberdagen. Ett tag hade jag sällskap av ett par korpar som ropade i luften ovanför mig annars var det ganska tyst. En räv hade tassat i snön framför mig. Jag såg honom inte, men målade dit honom i alla fall i en liten akvarell när jag kom hem. Västerhimlen var röd och det började klarna upp. Kyla var på väg och nästa nederbörd skulle säkert komma som snö. Det var precis som att marken bara låg och väntade på det vita täcket innan vintersömnen skulle ta vid.

5 oktober.

Löven har gjort sitt. De har gett oss det syre vi andats in, men nu har klorofyllet gått tillbaka in i stam och grenar i väntan på nästa års grönska. I stället är det andra färger som fått ta över. En del av löven har redan rivits loss av frost och vind och sätter nu färg på höstmarken. I morse stod jag på harpass ett tag. Drevet gick och haren kom till slut tassande längs skogsvägen. Han hade inte bråttom. Hunden var som vanligt långt efter. Att följa doften av en harlöpa är inte lätt, inte ens för en hundnos. Än dröjer det några veckor innan haren byter om till sin vita vinterdräkt. Det var frost i morse och fjälltopparna är redan vitpudrade, men än får gärna vintern dröja ett tag. Det tyckte nog haren också där han skuttade vidare.

13 september.

September, skördemånad. Potatisen upphackad och ligger i tryggt förvar i jordkällaren. Trädgårdens vinbär har förvandlats till sylt och saft. Det är ett bra bärår ute i markerna. Åtskilliga liter blåbär och lingon har burits hem från hyggen och skogsbackar. Det är jakttid och det finns redan älgkött i frysboxen och det hänger en hare ute på viltkroken. September är också den färgrikaste av månader. Gula björklöv, starrmyrar i gult och rött och på hyggena svarar mjölkörten för färgsättningen. En blandning av grönt och alla tänkbara rödbruna nyanser. Hygget där jag gick med bärplockaren i går var fullt med älgspår och legor. Mot några björkar hade en tjur fejat sina horn. Det är snart brunsttid. Älgarna jag målat på den här akvarellen såg jag aldrig, men de kanske stod någonstans i närheten och betraktade den lingonplockande figuren ute på hygget.

5 augusti.

Lummig sommargrönska gömmer det vilda. Det är gott om mat och vatten så viltet rör sig inte så mycket. Däremot börjar det vara lite oroligt i rådjursmarkerna. Parningstid. Bockarna letar efter parningsvilliga getter och har samtidigt fullt jobb att hålla rivaler borta. Under en åktur på Rödön idag såg jag den här bocken som passerade en solbelyst glänta inne i lövskogen. Bilden fanns kvar på näthinnan när jag kom hem och hamnade på ett ark i akvarellblocket.

2 juli.

Maskrosorna har gjort sitt och de gula blommorna har förvandlats till vita bollar. Vinden håller just på att sprida ut fröna över åkern så det kommer nog att bli maskrosgult nästa sommar också. I fågelredena väntar hungriga ungar på mat. Trastarna drar upp maskar ur gräsmattan hemmavid och grönsiskorna plockar frön ur maskrosbollarna. Sommaren är sen i år, men nu verkar det som att det har vänt. Sydliga vindar, sol och regnskurar har satt fart på blomningen. Idag såg jag de första orkideerna i vägkanten när jag var ute och gick med hunden. Myggorna har också väckts till liv, men lite myggbett hör sommaren till.

15 juni.

Mossiga murkna stubbar berättade att det en gång för länge sedan skett en avverkning här. Inte ett kalhygge, utan bara ett träd här och där. Inte på samma sätt som det nutida motoriserade storskogsbruket utan med handkraft förda timmersvansar och nordsvenska hästkrafter. En enkel skorstensmur och några förfallna timmerväggar var det som återstod av den gamla timmerkojan. I mossan framför mina fötter stack handtaget från en kaffepanna upp. Försiktigt befriade jag den från jord, barr och sköljde ur innehållet i bäcken som rann alldeles intill. Jag tog med mig kaffepannan hem och nu hänger den på en pinne inne i min målarateljé. Den har figurerat i flera av mina teckningar och akvareller som till exempel i den här bilden som jag kallar "Kaffepaus" eller "Får man ingen påtår?"

10 maj.

Nu ligger åkern snöfri utanför fönstret. Det har kommit upp gröna skott i det vissna fjolårsgräset och rådjuren har gått över till grönfoder. De äldre bockarna har fejat hornen och de håller på att muta in sina revir. Igår anlände de första flugsnapparna. Såg både hane och hona. Just nu pågår inspektion av holkarna, men än har jag inte sett att den svartvite har bestämt sig. Sädesärlorna har varit här ett bra tag och de brukar ha sitt bo på en av takåsarna i en av Ivans lador. Björnen är uppe och lufsar och har lämnat sina spår inte långt här hemifrån. Älgkorna håller på att sparka ifrån sig kalvarna. Det är dags för dem att stå på egna ben. Snart kommer kon att ha nya kalvar att ta hand om. Med björnen i grannskapet finns alltid risken att någon av älgarna blir björnmat.

9 april.

Skatorna är gårdens väktare och har koll på allt. När räven i morse letade något ätbart bland stenarna i röset utanför fönstret fanns de där hela tiden och störde räven. När han till slut hittade lite fiskrens som jag kastat ut gjorde de allt de kunde för att stjäla godbitarna för räven De gjorde verkligen skäl för namnet "den tjuvaktiga skatan".

6 april.

Den senaste tidens milda väder har tagit hårt på snön. Det finns redan barmarksfläckar ute på åkern och de första vårfåglarna har anlänt. Bofinkarna sjunger på morgnarna och det är så mycket öppet vatten nere i Torrån att det finns plats för sångsvanarna som simmar omkring utanför bäverhyddan. Kanske samma par som häckade däri fjol. Rådjuren börjar hitta mat i skogen, men besöker fortfarande utfodringsplatsen om än sporadiskt. Tre av bockarna har rejäla horn, men än dröjer det nog några veckor innan de börjar feja. I morse när jag passerade nere vid ån landade årets första knipa. Han får säkert snart sällskap av fler.

23 mars.


En vinter med rekordmycket snö har fått ett plötsligt slut. Dag efter dag med milda vindar även nattetid har tagit hårt på snön. I syd och västsluttningar finns det redan många barmarksfläckar. Mina elva rådjur som jag utfodrat hela vintern besöker nu foderplatsen ganska sporadiskt. De hittar mat på andra håll. Talgoxarna har börjat så smått med sin vårlåt och gårdens skatpar bygger för fullt uppe i tallen. När de inte är sysselsatta med bygget sitter de ibland och småpratar med varandra ute i en av rönnarna.
1 februari.

Ett högtryck i öster har gett oss en period med sträng kyla. Så fort jag fyllt på foderhäcken med doftande ängshö på morgnarna kommer rådjuren springande i en lång rad. I morse var de åtta stycken. Det går åt mycket energi i den här kylan. Ån som porlat har nu tystnat, dämpad av is och snö. Det är bara alldeles nedanför bäverdammen som det fortfarande är öppet vatten. Hittills är det bäverdammen som tjänstgjort som bro över ån för traktens rävar, men när nu isen lagt sig stark går det att passera ån överallt.

1 januari.

Visserligen har det vänt, men än så länge är dagarna korta. När jag gick längs Torrån i ljusningen fanns det inte så mycket färg i landskapet ännu. Det var bara det bleka gryningsljuset som satte färg på det vatten som än inte hade frusit till is. Räven såg jag inte, men väl hans spår i snön. Han hade haft bråttom så jag kanske hade skrämt honom. Det var kallt, så nästa gång jag går förbi är nog hela ån istäckt.