|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
Jul i Brännberget.

Oj då! Jag trodde att jag var ensam! Den fria marknaden råder tydligen även i tomteskogen.
God jul från tomtarna i Brännberget!

1 december.


Adventstid. Första ljuset är tänt. Det doftar nybakat saffransbröd från köket och i fönstren lyser adventsstakarna. Morgonsolen som just tittat upp bakom Kläppberget färgar nattens nyfallna snö i en svagt gulröd ton. Jag fyllde fågelbordet med solrosfrön och tog sedan en promenad med hunden uppe i Brännberget. I nysnön kunde jag läsa vad skogens vilt hade haft för sig under den gångna natten. En hermelin hade jagat möss i stenröset, fyra rådjur hade betat uppe på åkern och en kronhjort hade varit framme och slickat på saltstenen. Dagarna är korta och det mesta av aktiviteterna sker nattetid. En räv hade sökt efter något ätbart runt lagård och uthus. Rävspåret var nygånget och hunden ville gärna slippa kopplet men idag fick Mickel vara. Trots att det än återstod några veckor till jul fick jag en känsla av julefrid där jag vandrade fram mellan snötyngda granar och rimfrostvita björkar.
2 november.


November brukar kallas gråmånad och duggregn och dimma har gett månaden en grå start.
Bara för några dagar sedan var det flera minusgrader. Myrarna var frusna och marken täckt av rimfrost. De senaste dagarnas milda vindar svepte bort frosten och november var grå igen. Tidigt en morgon innan det var riktigt ljust släppte jag hunden i kanten av Gångarflon. Jag hade sett harpärlor på myren när jag plockade tranbär. Någonstans i närheten låg haren och tryckte och nu arbetade hundnosen för att reda ut harens trassliga nattspår. Haren var redan mer vit än grå och skulle inte lämna sin lega i första taget. En vit hare syns bra mot den mörkgröna barrskogen och det var han väl medveten om. En envis hund löste dock till slut sin uppgift och jakten var igång. Haren hade inga problem att hålla undan för sin skällande förföljare. Ibland tog han om sina löpor, gjorde långa avhopp åt sidan eller låg och tryckte en stund när försprånget var tillräckligt stort. Efter någon timme hade hunden tappat bort haren och det fick vara bra för den här gången. Idag följde haren med hem, inte hängande på ryggsäcken, men som en skiss i ritblocket.
1 oktober.

Nu har hösten kommit. Något försenad, men ändå välkommen. Friska västvindar ruskar om i trädkronorna och gula löv singlar runt i luften. Grusvägen där jag färdas är prickig av gult, rött och brunt. En del av löven seglar omkring på ytan i de många vattenpölarna längs skogsbilvägen. När jag passerar ett litet hygge får jag bromsa in för en av skogens egna bärplockare. En stor svart tjädertupp spatserade sakta över vägen med siktet inställt på någon av de välfyllda lingon -eller blåbärstuvorna i hyggeskanten. Jag for vidare och lät honom inta sin måltid i lugn och ro.

1 september.


September, den första höstmånaden, ser inte ut som september brukar göra. Sommaren har skjutit den framför sig. Allt är förskjutet några veckor. Lingontuvorna som så här dags brukar lysa röda är fortfarande gröna och det är först nu som det gått att fylla hjortronhinkarna med myrarnas gula guld. Runt stenröset utanför fönstret finns sommarblommor kvar. Jag såg bara huvud och rygg på råbocken när han passerade. Svalorna börjar rada upp sig på telefonledningarna och det har blivit lite tystare i markerna. Kanske ändå hösten är på väg, men det går sakta. När den än kommer så är den välkommen. September, skördemånaden i skog och mark.
10 augusti.


Grönt gräs, gröna löv, gröna barr. Gröna färger i alla tänkbara nyanser. Grönska innebär mat och skydd för det vilda. Föda finns på nära håll för betande mular och älgar och rådjur har haft en lugn period. Det är först den senaste veckan det har blivit lite oro, åtminstone i rådjursmarkerna. Hormonerna börjar rinna till och det är brunsttid. Bockarna har mutat in sina revir, vaktar sina getter och jagar bort konkurrenter som överträder gränser. Gränserna är synliga även för det mänskliga ögat. Fejade buskar och träd och uppsparkad mossa. Dessutom doftmarkeringar som känsliga nosa registrerar. För inkräktande bockar råder ingen tvekan om var gränserna finns. Bocken hemmavid, som lagt beslag på Brännberget med omgivande åkrar, kommer förhoppningsvis att se till att det föds nya killingar nästa vår.
4 juli.

Medan det fortfarande finns mycket snö och is kvar på fjället har nu sommaren äntligen kommit hit hem till skogslandet. Ljusa nätter, sol och lite regn har satt fart på växtligheten. Slåttermaskinerna har redan börjat sitt arbete på åkrarna och den första potatisblasten har kommit upp ur jorden. Allt några veckor försenat. Fjällmyrarna är vita av hjortronblom och om inte någon frostnatt förstör så ser det ut att bli ett bra bärår. Plockade in en bukett ängsblommor som nu lyser upp mitt arbetsbord bland papper, pennor och penslar. Morgonen var fuktig och daggvåt. I botten på varje daggkåpsblad fanns en silverklar vattendroppe. Himlavatten. När jag böjde mig ner såg jag min egen spegelbild i silverdroppen. En stor människa hade plötsligt blivit så liten att hon fick plats i botten på ett daggkåpsblad. En nyttig erfarenhet att få vara en liten del av skapelsen omsluten av Guds omsorg i ett stort skaparverk.

1 juni

Första sommarmånaden har gått in solig men sval. Den senaste tidens regnande har fått ån att stiga och det är riktigt blött i markerna. Det är gott om nytt liv. Älgkorna har kalvat och rågetterna har killingar. Skatorna har ungar i risboet uppe i gårdstallen men i holkarna pågår fortfarande bobyggande. Som vanligt har det varit bostadskrig. Flugsnapparen har slängt ut blåmesen ur holken utanför ateljéfönstret och själv lagt beslag på det boendet. Som tur är finns det gott om holkar i grannskapet så både blåmesen och talgoxarna kommer att ha tak över huvudet. Ett gammalt talesätt lyder att när björklövet är stort som musöron börjar öringarna nappa. Kollade om det stämmer och det gjorde det. Idag blir det stekt öring till middag.


Röken från Valborgs-eldarna har lagt sig, men det ligger fortfarande en doft av bränt gräs i luften. Sydliga vindar har hjälpt flyttfåglarna att nå hit och häromdagen satt den första sädesärlan ute på stenröset. Ån har svämmat över och kniphanarna jagar varandra och slåss om både honor och holkar. Sångsvanarna ligger redan och ruvar. De har sitt bo på samma tuva ute i ån som ifjol. En morgon när jag kom gående längs åkanten fick jag sällskap av ett par uttrar. Svanarna var oroliga, men för uttrarna var det fiske som gällde. En av dem satt i strandkanten och kalasade på en nyfångad lake. Trastflockarna har anlänt och mina morgonpromenader med hunden ackompanjeras av fågelsång. Nya röster tillkommer hela tiden och nu väntar jag bara på flugsnapparen. Han brukar dyka upp så här dags.
10 april.

Vintern och tidig vår har präglats av tystnad. Fågelsången har inskränkt sig till kråkskrän och hackspettstrummande. De senaste veckorna har bruset från ihållande friska vindar stått för
ljudkulisserna. Sångsvanarna som återvänt till häckningsplatsen nere i ån har ibland lyckats överrösta vinden, men de första bofinkarna har haft svårt att göra sig hörda. Skatorna har byggt på boet ute i gårdstallen efter vinterstormarnas åverkan. Häromdagen hade de tydligen något att avhandla tillsammans med övriga byskator. Ett sammanträde som inte ens vinden orkade överrösta.
De milda vindarna har befriat större delen av åkern från snö och rådjuren drygar ut den magra vinterkosten med ett och annat grönt strå. Getterna är runda över magen, men än återstår ett par månader innan det är dags för killingarna att se dagens ljus.

18 mars.


Naturrutan har vilat ett tag bland annat beroende på jobb med illustrationsuppdrag. Idag blåser milda vindar som förvandlar snöfläckarna ute på åkern till smältvatten. Vattnet nere i Torrån stiger och bävern har vaknat till liv. Avverkning pågår och rengnagda sälg -och björkpinnar ligger här och där på iskanten. De första björnarna har lämnat idet några veckor tidigare än vanligt. Kanske beroende på takdropp inne i idet. Tussilago blommar i vägkanterna och blåmesen kommer flygande med mosstussar i näbben till bobygget inne i holken utanför fönstret.
En tidig vår är ett faktum. Rådjuren kommer inte lika ofta till foderplatsen. De hittar bättre mat ute på de snöfria fälten. Bocken på bilden gick och betade en tidig morgon på sluttningen ner mot Mussjön. Sångsvanar ropar från isvaken nere på sjön och det dröjer inte länge förrän de första tranorna anländer.
10 februari.


Ett par decimeter nyfallen snö hade lockat ut mig på en skogsvandring. Den mörka granskogen var inte mörk längre. Vackert draperad i vitt med snötyngda grenar. Snön på marken var orörd. Än hade harar och rävar inte hunnit skriva ner sina spårberättelser på det vita snötäcket. Det var bara hunden och jag som lämnade en fåra i snön bakom oss. I en björk ute på hygget satt ett par orrtuppar och åt björkknoppar. Med sina blåsvarta fjäderdräkter var de lätta att upptäcka. De hade för länge sedan också upptäckt mig och i en sky av nedrasande snö drog de vidare för att få matro någon annanstans. Ett par dagar senare har åter milda friska vindar från väst gjort slut på den tillfälliga vintern. Ute på åkern står rådjuren och sparkar i den lilla snö som finns kvar och utanför fönstret håller en blåmes på att jaga bort en talgoxe från holken uppe i gårdsbjörken. Han har tydligen redan fått vårkänslor.
5 januari

Vart har de gamla riktiga vintrarna tagit vägen? Vandrande lågtryck från väst, ibland med snö men lika ofta med regn. Vitt på marken några dagar, men lika fort är åkern utanför fönstret förvandlad till barmark. Där snön stannat uppe i höjdlägena är det skare och isiga vägar. Strax före årsskiftet såg det ut som på bilden här nedan, men i skrivande stund återstår bara ett tunt lager spårsnö på skuggsidan av den gamla ladugården. Nåväl, än hinner snön komma. Några vintermånader återstår. Även om rådjur och vinterfåglar inte har några större problem att hitta föda i skog och mark kommer de varje dag på besök. En grupp om tre rådjur står och väntar på mig varje morgon när jag kommer med mathinken. Om de inte redan är på plats kommer de springande och stannar bara några tiotal meter ifrån mig medan jag fyller på i foderlådan. Ett trevligt sällskap utanför ateljéfönstret.