|  Galleriet  |  Om mig  |  Så jobbar jag  |  Utställningar  |  Naturrutan  |
Naturrutan
Naturrutan 2006
Naturrutan 2007
Naturrutan 2008
Naturrutan 2009
Naturrutan 2010
Naturrutan 2011
Naturrutan 2012
Naturrutan 2013
Naturrutan 2014
Naturrutan 2015
Naturrutan 2016
Naturrutan 2017
   
1 december.

Julmånaden har inletts med tätt snöfall. Allt är vitt och ska så vara den här årstiden. Julens budskap kännetecknas av frid, men för många ter sig den friden mycket avlägsen. Det gäller både människor och djur. Bilder av bombdåd och terrorhandlingar hamnar via media ända in i våra vardagsrum. Utanför fönstret är det blod och fjädrar på snön efter sparvhökens senaste attack och rådjuren jagas av lon uppe i berget. Kampen för överlevnad pågår ständigt. Än så länge har mina matgäster ute vid foderhäcken klarat sig. Sex rådjur står och väntar på frukost varje morgon. Det som eventuellt blir över tar kronhjortarna hand om på kvällen i skydd av mörkret. Månadens bild där den lilla grå skogstomten kokar sitt julkaffe tillsammans skogens djur i fredlig samvaro är definitivt ingen verklighet, men GOD JUL i alla fall!

1 november.

Mitt på åkern utanför mitt ateljéfönster ligger ett gammalt odlingsröse. Nyodlarmöda har med handkraft och hästkrafter befriat åkern från sten och röset har genom åren växt i omfång. Tjälen har fraktat nya stenar mot ytan och vid höstplöjningen har plogbillen lyft dem i dagen. Nu var det många år sedan åkern plöjdes och runt röset växer en krans av björkar och videbuskar. Det var inte bara sten som hamnade där utan mycket annat som man inte längre hade användning för. En trave murket hässjevirke, en rostig spade utan skaft och i gräset ligger en gammal kaffepanna. Det var många år sedan det serverades någon påtår ur den pannan. Ett par talgoxar som just undersökte pannan blev också utan, men förmodligen var det inte kaffe de var ute efter. När de här raderna skrivs faller lätta snöflingor över åkern. Kanske är det vintern som är på väg?

10 oktober.

Jag har tillbringat många timmar av mitt liv ute i skog och mark i väntan på möten med skogens vilt. Beväpningen har skiftat. Ibland ett skarpladdat vapen, men lika ofta en kikare och ett skissblock. Utrustad med stort tålamod och ett visst kunnande har det ofta gett resultat. Hur mötet har blivit har aldrig gått att förutse. En spännande ovisshet. En liten rödhake på en grankvist i skumrasket när jag suttit och väntat på en råbock i tidig gryning. Den stora älgtjuren som kommit travande över fjällmyren. Ett hastigt björnmöte i storskogen eller en vit vinterhare i rimfrosten med drevskallet ljudande i bakgrunden. Den här dagen satt jag på "Tvåmyrpasset" och väntade. Hundskall i skogshöjden ovanför mig berättade att älg var på benen och det var också dit uppmärksamheten riktades. Jag märkte inte att jag samtidigt fått sällskap från annat håll. En tjädertupp kom sakta gående i bärriset bakom ryggen på mig. Jag vände mig försiktigt om och följde honom med blicken. I samma sekund såg jag i ögonvrån hur älgen smet förbi. Tjädertuppen tog till vingarna och så är jag plötsligt ensam på passet igen. Bilden levde kvar på näthinnan och så småningom även i skissblocket.

2 september.

September, den första höstmånaden. Färgernas månad. Rött och gult i löven. Röda lingon på hyggena och blåbär i skogskanterna. Klar och frisk luft, skön att andas. Daggrika morgnar och den första frosten är inte långt borta. Skördetid. Potatisen ligger redan i jordkällarens förvar och det är gott om bär i frysboxen. Älgjakten stundar och här uppe i norr börjar jakten om några dagar. Hundarna är tränade, gevären inskjutna och en del har redan börjat packa ryggsäckarna.
Markernas egna jägare är inte lika beroende av jakttider och rågångar. Häromdagen tog en duvhök en av grannens hönor och en och annan älgkalv har redan blivit björnmat. Det är många som ska leva av höstens överflöd.

1 augusti.

Regnet trummar mot fönstret.Ett välkommet sensommarregn över ganska torra marker. Sommaren går mot sitt slut. Nätterna är inte lika ljusa längre. Blomsterprakten har dämpats och av många blommor har det blivit frukter och bär. Hjortron och blåbär kommer först. Några kilo ligger redan i frysen i väntan på att få förgylla kommande måltider. De första potatisarna har hackats upp ur jorden och avnjutits tillsammans med innehållet i en nyöppnad sillburk och mycket dill. Sommarmat. Även om hösten än dröjer några veckor ligger det något av oro i luften. Starflockar har radat upp sig på telefontrådarna och snart bär det iväg söderut. Råbockarna jagar getter och bevakar sina revir. Jag mötte bocken och föremålet för hans uppvaktning nere i kanten av Brännmyren häromdagen. I morse väcktes jag tidigt av tranrop utifrån åkern, men förhoppningsvis dröjer det än några veckor innan höstflyttningen börjar.
Det får gärna vara sommar ett tag till.

1 juli.


Ljudet av ett lätt regn blandades med myggsurr. Kvällen som snart skulle övergå i natt var ljus. Riktigt mörkt blir det aldrig så här års uppe i norr. Jag satt i ett gömsle och väntade på någon som jag hoppades skulle komma. Som jägare och fiskare är man van att vänta. Vänta på att en fisk ska nappa eller att älgen ska infinna sig på passet. Tålamod som ibland kan löna sig. Utanför mitt gömsle låg en liten tjärn omgiven av en tallbevuxen myr. Några knipor simmade omkring ute i tjärnen och ibland kom ett par måsar flygande. Framför mig låg ritblocket och jag hade nästan skissat färdigt myren när björnen kom. Det var honom jag väntat på. Stor och svart kom han sakta lufsande på andra sidan tjärnen. Hans spegelbild i vattnet följde honom. Han hittade något i tjärnkanten som han tog med sig när han försvann in i skogen. Jag fick syn på honom igen långt bort på myren innan han försvann för gott. Resten av natten tillbringade jag i gömslet med förhoppning om att Nalle skulle återkomma. Det gjorde han emellertid inte, men han fick i stället följa med hem i form av en skiss i ritblocket.

1 juni.

En grön explosion har förvandlat en kort norrlandsvår till sommar. Det lyser gult av maskrosor i åkerkanter och längs vägrenar. Lika gult av kabbeleka vid åar och bäckar. Tornseglaren har anlänt och när jag häromkvällen stod med flugspöet och försökte lura öringarna vid den lilla skogstjärnen hade jag sällskap av en envist hoande gök. När tornseglaren och göken anlänt är det sommar. De är de sista hemvändarna. På kvällarna går en fjolårskalv och betar ute på åkern. Förmodligen bortsparkad från älgkon som nu har en ny kalv att ägna sig åt. Trastarna flyger redan med maskpaket i näbben till väntande gap.Markerna är fulla med nytt liv. I strandgräset vid ån sprang en gulärla omkring och letade småkryp. Hon var nästan lika gul som kabbelekorna.
Mörkret är besegrat och det är dag nästan dygnet runt. Tyvärr måste man sova några timmar även den här årstiden, men inte längre än nödvändigt.

1 maj.

Gårdagskvällens brasor hade brunnit ut och det låg en svag rökdoft i luften. "Sköna maj, välkommen...." hade sjungits och det var ett välkomnande som det är lätt att stämma in i. Det är den här månaden som ska klä naturen i grönt och göra markerna fulla med nytt liv. I gräset framför mig trippade några nyanlända sädesärlor omkring och längre bort på åkern trumpetade ett par tranor ut sin glädje över att ha kommit tillbaka till häckningslandet. Jag tolkade i alla fall innehållet i deras budskap på det viset. Rödhaken som satt inne i skogsdunklet och filade på sin vårlåt lät inte lika högljudd. Det tog en stund innan jag lyckades få syn på honom, för jag tror att det var en han. Kanske försökte han att med sin sång förföra någon av honorna i närheten. I en granstam intill stigen jag vandrade hade någon glömt kvar sin yxa. Den hade nog suttit där ett bra tag för rosten hade gett den nästan samma färg som rödhakens bröst. I fantasin finns det inga gränser och i den akvarell jag målade när jag kom hem satt plötsligt rödhaken där på yxjärnet och sjöng för mig.
3 april.


Vandrande lågtryck med milda vindar håller på att förvandla vintern till något mera vårlikt. Ån har brutit upp och sångsvanparet seglar omkring som vita skepp i det mörka åvattnet. Det ligger rengnagda grenar på iskanten efter bäverns måltider och idag hörde och såg jag de första bofinkarna. Rådjuren och hjortarna besöker inte foderplatsen lika ofta. Det finns barmarksfläckar i syd -och västsluttningarna där de hittar bättre mat. På nätterna hoar pärlugglan. Det är vår i luften även om vintern säkert kommer att göra försök att återta herraväldet. Skatorna har snart byggt färdigt sitt bo och håller nu på med "heminredning". Ljuset hat kommit tillbaka och hela naturen på att vakna upp ur vintersömnen och vi med den.
1 mars.

Solsken, blå himmel och gnistrande vit snö. Mörkret har besegrats och dagarna blir längre och längre. Det har blivit en annan ton i det annars tysta meskvittret. Solen värmer både in och utsidan på domherrarna och mesarna ute i gårdsbjörken. Ett par kronhjortar som kommit varje natt i skydd av mörkret och ätit upp det hö som rådjuren lämnat kommer nu redan innan det mörknat. Stora matfriska djur som går hårt åt fodertillgången. En givmild bonde i grannskapet håller med ensilage. Det är inte alla som får gå till dukat bord varje dag. Många får kämpa för sin överlevnad. I väster höjer sig vita fjäll mot horisonten. Här finns riporna, de verkliga överlevnadskonstnärerna. Anpassade till ett liv i snö, kyla, hårda fjällvindar och med en mager kost klarar de livhanken mot alla odds.

4 februari.

Snön hade blåst bort från delar av stenröset. Hermelinen hade klätt sig i vitt för att inte synas, men på den här jaktplatsen var det fel dräkt. Kanske gjorde det inte så mycket för de sorkar och möss han var på jakt efter fanns någonstans i mörkret inne i stenröset. Dagarna har blivit längre och morgonsolen värmer mesar och domherrar ute vid fågelbordet och fåglarna är inte lika tysta längre. Deras lågmälda kvitter är välkommet.

6 januari.

-27°C visade termometern när jag skrapade bort frosten på rutan för att se bättre. Fortfarande mörkt ute, men mot den vita snön kunde jag se att rådjuren redan stod och väntade vid foderhäcken. En stund senare väl påpälsad, fyllde jag på med ängshö och pellets. Rådjuren som tydligen vet att jag är ofarlig så här års stod och tittade på mig ett tjugotal meter ifrån mig. Så fort jag vände ryggen till och började gå därifrån kom de springande. De behöver mycket bränsle för att hålla värmen i den här kylan. Mesarna fick samtidigt sin ranson solrosfrön och en extra talgboll. Hundpromenaden som sedan skedde i pannlampans sken blev kortare än vanligt.Det var för kallt även för härdade hundtassar. Längre fram på dagen när den bleka vintersolen förmått dämpa kylan något blev vandringen något längre. Gråladan i åkerkanten var grå. Det var bara det roströda i dörrens gångjärn som bröt gråskalan. Den svartvita skatan som skrattade åt mig när jag gick därifrån gav vintertavlan liv. När jag kom hem hade jag rim i skägget, men det tinade snabbt bort när jag kom in i stugvärmen.